Gödsling försurar, tack och lov för det.

Skogsstyrelsen har en remiss ute om nya Föreskrifter och allmänna råd om kvävegödsling. I remissversionen går Skogsstyrelsen emot SLUs och Skogforsks förslag om vad som bör vara en maximal gödselgiva över en omloppstid. Detta skulle kunna föranleda ett alldeles eget inlägg, men här tänker jag istället ägna mig åt en annan faktor som Skogsstyrelsen nämner i underlaget till föreskrifterna: gödslingens försurande effekt.

För de läsare som satte kaffet i vrångstrupen redan vid rubriken vill jag förtydliga att det inte är kvävegödselmedlet i sig som är försurande, kvävegödselmedel är tvärt om svagt basiskt. Nej, det är den ökade tillväxt som följer av gödslingen som försurar. De växande träden avger vätejoner för att kunna ta upp så kallade baskatjoner. Ju bättre träden växer, desto mer baskatjoner behövs och desto mer försuras marken (försurningen motverkas dock av naturliga vittringsproceser i marken). Så tack och lov för att gödslingen försurar, det är ett kvitto på att önskad tillväxtökning erhålls.

Men det spelar väl ingen roll att det inte är gödselmedlet i sig som är försurande, kanske någon tänker. Försurning som försurning?

Det är här det börjar bli intressant. Skogsstyrelsen har i flera pressmeddelanden på senare tid pekat på att föryngringsresultaten efter avverkning är för dåliga, och efterlyser större engagemang och bättre föryngringar för att inte skogarnas framtida tillväxt ska försämras. Och det är bra att Skogsstyrelsen jagar skogsägare som slarvar med föryngringen.

Vad Skogsstyrelsen inte skriver är att lyckade föryngringar, som ger växtliga skogar, leder till mer försurning än misslyckade föryngringar. I konsekvensens namn borde Skogsstyrelsen antingen sluta tala om ökad försurning i samband med gödsling, eller börja tala om ökad försurning i samband med mål om bättre föryngringar.

Vart är WWF på väg?

WWF verkar vilja ta större plats i skogs- och naturvårdsdebatten än tidigare. I en ny debattartikel efterlyser man kraftfulla politiska åtgärder på naturvårdsområdet. En skillnad mot tidigare WWF-agerande är att man nu verkar på väg att lämna sin nisch  som balanserad miljöorganisation med helhetssyn. Istället kliver man ned i den båt där populistiska organisationer som SNF och Skydda Skogen redan trängs om utrymmet.

WWF har tidigare undvikit de mest svepande formuleringarna i sin kommunikation. Därför förvånas jag av att de nu kräver att ”all avverkning av skyddsvärda skogsbiotoper måste stoppas” (skyddsvärd skogsbiotop är inte direkt något lättdefinierat begrepp), och att de ställer retoriska frågor som ”Vill vi kunna fortsätta ta skogspromenader i varierade och biologiskt rika skogar”?

De balanserade beskrivningar som tidigare karakteriserat WWF är som bortblåsta i debattartikeln. Inte ett ord ägnas till exempel åt skogsbrukets frivilliga avsättningar och deras värde. Inget sägs om naturvårdande skötsel och dess potential att utveckla och förstärka biologisk mångfald. Istället handlar det om fler procent formellt skydd och höjd nivå på lagstiftningen. Jag undrar vart WWF är på väg?

Att vi behöver fortsätta att utveckla och förbättra både skogsbruket och naturvårdsarbetet råder det ingen tvekan om. Men jag önskar att debatten oftare hade en annan höjd och nya perspektiv. WWF konstaterar i sin debattartikel att ”All vår skog nedanför fjällgränsen nu är starkt påverkad av skogsbruk, något som drastiskt omvandlat landskapet”.  Även om också detta är en svepande formulering så har skogsbrukets utveckling de senaste 60 åren – faktiskt – kunnat ske utan att några skogslevande arter utrotats i Sverige. I alla fall till följd av skogsbruk. Är inte det hoppingivande? Visar det inte att skogens framtid är ljus eftersom vi under de senaste 20 åren har utvecklat skogsbruket så att framtidens skogar blir både mer variationsrika och biologiskt rikare?

Välkommen till våra strövskogar!

Ett av de mest absurda inslagen i skogsdebatten på senare år är påståendet att dagens skogsbruk skulle försvåra eller rent av omöjliggöra ett meningsfullt friluftsliv. Det är som om dagens skogar, de som Svensson vistas i för skogspromenader, skidåkning, orientering, bärplockning, svampplockning , jakt eller annat, inte finns. Som om alla som regelbundet idkar friluftsliv i skogen har fel. Som om det inte var rogivande för själen när du var ute i söndagskväll och rödhakarna tävlade om uppmärksamheten med taltrastar och rödvingetrastar.

Något som däremot är ett problem, är att alldeles för få människor är ute i skogen. Det är oroande eftersom man mår bra av att vara ute i skogen. Dessutom blir andelen av befolkningen som ser, känner till och förstår skogen och brukandet av den farligt liten. Då ökar risken att vanföreställningar ska slå rot. Som den att den brukade skogen är ointressant ur friluftslivssynpunkt.

För att bidra till att öka kunskaperna om hur det faktiskt ser ut i skogslandskapet, hur mycket skog det finns som kan ge rika upplevelser, och för att göra det lättare för dig och andra att hitta en närliggande skog som passar era önskemål, har Sveaskog skapat portalen Våra strövskogar.

 Välkommen ut i skogen!

Hur hanterar SNF intern kritik?

Ja, den frågan aktualiseras när fyra medlemmar i SNF i en debattartikel bland annat skriver att de inte känner igen sig i Naturskyddsföreningens centrala opinionsbildande. Debattartikeln är initierad och läsvärd. Läs den!

Alla SNF-medlemmar huserar inte på kansliet i Stockholm. Det är inte heller sannolikt att alla medlemmar delar uppfattningen att brukad skog inte är någon riktig skog, att FSC-certifieringen inte fört något gott med sig, att Nils Holgerssons resa på gåsen Akkas rygg idag skulle tett sig värdelös på grund av skogsbruket eller att skogar som skyddas frivilligt saknar värde ur naturvårdssynpunkt.

Jag är övertygad om att det tvärtom är många SNF-medlemmar som värdesätter den hänsyn som tas vid avverkning och förstår att den bidrar till högre naturvärden i framtidens skog, förstår och uppskattar de frivilliga avsättningar som privata markägare och skogsbolag gör, inser att naturvårdande skötsel många gånger är ett effektivare naturvårdsverktyg än avsättning till fri utveckling och gläds åt den positiva utveckling som många av skogens arter uppvisar. Självklart förväntar de sig att naturhänsynen ska utvecklas, att körskadorna ska minska och att skogsbruket som helhet ska bli bättre. Men de ser att skogsbruket hela tiden utvecklas och inte bedrivs på samma sätt som för 40 år sedan. Och de skulle inte nedlåta sig till att förmedla den bilden till den breda allmänheten.

Det blir intressant att se hur debattartikeln från de fyra medlemmarna bemöts. Om den nu bemöts överhuvudtaget?

Skogsbrukets samhällsnytta tas för given

I fredags blev jag uppringd av en journalist som ville höra vad jag hade för uppfattning i en fråga som tydligen är under uppseglande. Om jag förstod saken rätt så föreslår Havs- och Vattenmyndigheten att regeringen ska tillsätta en utredning om att Polluter Pay (förorenaren betalar) – principen ska tillämpas på skogsbruket.

Låt mig först göra klart att skogsbruket kan och måste bli bättre. Det har jag skrivit om i flera tidigare inlägg. Men jag störs av att skogsbrukets samhällsnytta allt som oftast tas för given eller negligeras.

En fråga som säkert kommer att föras på tal i anslutning till en Polluter Pay-diskussion är den kvicksilverutlakning som kan ske i samband med avverkning på fuktig mark. Av beskrivningar i media har man ibland kunnat få intrycket att det är kvicksilver som droppat från skördaren i samband med avverkning. I själva verket är det  - enkelt beskrivet – atmosfäriskt nedfall av kvicksilver som fastlagts i humusen och som kan frigöras efter avverkning till följd av att grundvattennivån stiger/fluktuerar. Med kvicksilverutlakningen som motiv brukar skogsbruket beskrivas som en miljöbov.

Men stopp ett tag, vad hade hänt med det atmosfäriska nedfallet av kvicksilver om det inte hade funnits skog på platsen? Då hade det nedfallna kvicksilvret transporterats rätt ut i närmaste vattendrag. Vilket ansvar har därmed de markägare som istället för att nyttja marken för skogsbruk valt att hårdgöra ytan för villabebyggelse, flerbostadshus, industritomter eller liknande?

Skogsbruk är inte en tvingande markanvändning. Bara för att det är skogsmark idag måste ägaren inte behålla marken som skogsmark. Markägaren kan välja att exploatera marken för olika ändamål. Att markägare väljer att bedriva skogsbruk ger stor samhällsnytta, bland annat genom god vattenkvalitet. (Den som inte delar min uppfattning kan gärna besöka någon del av världen där vattendragens avrinningsområden utgörs av bebyggelse och jordbruksmark och jämföra med vattendragen i våra brukade skogar).

En diskussion om Polluter Pay-princip i skogsbruk bör utvidgas till att också omfatta ”Society Pay” (samhället betalar) till de alla de markägare som väljer att bedriva skogsbruk, trots att de kunde använt marken till annat.

Ökad tillväxt är bra, men maximal tillväxt är inget självklart mål

En av bloggens flitigaste kommentatorer tycker inte att jag i tidigare inlägg fått ihop logiken kring ökad tillväxt och sänkt ålder för slutavverkning. Jag tänker därför ägna det här inlägget åt just tillväxt och slutavverkningsålder och överlåter åt dig som läsare att bedöma logiken i mina resonemang.

Biobränsle från skogen kan i olika former utgöra själva plattformen i ett hållbart, biobaserat samhälle. Åtgärder som höjer tillväxten, t ex användning av förädlade plantor, användning av trädslag med högre tillväxt och gödsling är därför intressanta. En sänkt slutavverkningsålder skulle tvärtom bidra till sänkt tillväxt eftersom avverkning då i ökad omfattning skulle kunna ske innan beståndens medeltillväxt kulminerat. Är det därmed ologiskt av mig att propagera för att lägsta tillåtna ålder för slutavverkning ska sänkas i de fyra nordligaste länen, samtidigt som jag anser att tillväxthöjande åtgärder är bra?

Låt oss för en stund anta att maximal tillväxt (mätt i kubikmeter per hektar) var det enda eller åtminstone viktigaste målet med skogsskötseln. Då skulle vi plantera många gånger fler plantor per hektar än vi gör idag, vi skulle dessutom alltid hjälpplantera så fort några plantor dött. Röjning och gallring skulle vi sluta med eftersom det är åtgärder som sänker tillväxten en aning. Och så skulle vi förstås slutavverka varje bestånd när dess medeltillväxt kulminerade.  Logiskt och lätt som en plätt, om det inte hade varit för det där med ekonomin.

I praktiken vill vi inte betala dyra pengar för att några ytterligare plantor per hektar ska bidra till en ytterligt marginell tillväxtökning. Och vi väljer att röja bestånden så att kommande gallringar blir lönsamma, trots att röjningen sänker tillväxten. Helt enkelt för att skogsskötsel handlar om ekonomi.

Sveaskog strävar efter att sköta hela skogsinnehavet så bra som möjligt. Inte nödvändigtvis varje enskilt bestånd. Det innebär att vi anpassar skogsskötseln till skogstillståndet, t ex hur mycket skog vi har i olika åldersklasser. Idag har Sveaskog mycket stora arealer skog i norra Sverige som ekonomiskt snart är aktuella att slutavverka trots att beståndens medeltillväxt ännu inte kulminerat. Om skogen istället hade stått i södra Sverige hade den redan nu kunnat avverkas eftersom Skogsvårdslagen där medger slutavverkning 10 år tidigare än i norra Sverige, vid samma ståndortsindex!  (Här brukar Lars Lundqvist kommentera att ståndortsindex och bonitet inte är exakt samma sak, och det har han förstås rätt i. Men 10 års skillnad i lägsta slutavverkningsålder mellan en T20 i Sundsvall och i Idre är inte rimligt).

Om lägsta slutavverkningsålder var densamma i hela landet skulle Sveaskog kunna öka avverkningsnivån i norra Sverige på både kort och lång sikt genom att de virkesrika kulturskogarna från 1950-talet tidigare skulle bli tillgängliga för avverkning. Det skulle förbättra Sveaskogs resultat, gagna våra industrikunder och deras kunder, och det skulle generera arbetstillfällen. Samtidigt skulle avverkningstrycket minska på den äldre skogen till nytta för rennäring och naturvård.

Den totala tillväxten i skogen skulle visserligen minska. Men maximal tillväxt till varje pris är inget självklart mål för skogsskötseln.

Hur tänkte ni WWF?

För knappt två veckor sedan publicerade WWF en debattartikel där man bland annat föreslår att 50% av Sveaskogs skogar nedanför fjällskogsgränsen ska skyddas. Debattartikeln har publicerats i flera olika tidningar och Sveaskogs VD P-O Wedin har svarat. Här tänkte jag reflektera lite över WWFs debattartikel.

Låt mig först konstatera att WWFs debattartikel naturligtvis främst är ett skogspolitiskt inspel med Miljömålsberedningen som huvudsaklig målgrupp.Kanske vill man egentligen mest röra om i grytan. Det är ändå förvånande att WWF, faktiskt,  propagerar för att skogar utan särskilda naturvärden ska skyddas samtidigt som andra skogar med höga naturvärden ska brukas. Motivet för detta ställningstagande är att det enligt WWF finns ett stort motstånd hos det privata skogsbruket att göra ytterligare naturvårdsåtaganden. Därför riktar man in sig på Sveaskog trots att Sveaskog redan undantagit de 20% av företagets produktiva skogsmark som har de högsta naturvärdena.

Hur tänkte man då? Om Sveaskog ska skydda mer skog kommer det dels innebära att ytterligare stora arealer undantas i Norrlands inland, en del av landet få företrädare för den vetenskapliga naturvården vill prioritera för ytterligare skyddsinsatser. Dels kommer det innebära att skogar med begränsat naturvärde måste skyddas för att den av WWF föreslagna 50%-nivån ska uppnås.

Att skydda en röjd och välgallrad tallskog i 50-årsåldern samtidigt som en lövdominerad  äldre skog brukas är aldrig en rimlig avvägning av naturvårdsnytta. Att lövskogen råkar stå på ”fel” sida om en rågång ändrar inte detta förhållande. Jag har tidigare berömt WWF för deras saklighet, men här måste något ha gått snett.

Sluligen, WWF måste man ha missbedömt betydelsen av den signal man skickat till Sveaskogs medarbetare när man skriver att det är brukandet av de statligt ägda skogarna som behöver förändras om miljömålen ska kunna nås. Inte med ett ord berörs att Sveaskog tar större ansvar för naturvårdsavsättningar än någon annan aktör, att Sveaskog leder utvecklingen kring naturvårdande skötsel för att förstärka och utveckla biologisk mångfald, eller att Sveaskog ligger i topp när det gäller kvalitén i den generella hänsynen. Det är många ekologer och naturvårdsspecialister hos Sveaskog som känner sig svikna av WWFs debattartikel.